“Jag är för trött för att tänka på det.” Det är inte lathet. Det är hjärntrötthet + skyddsinstinkt. Att behöva tänka på sitt eget liv, identitet och upplevelser när man inte fått vara sig själv – det är energikrävande och känslomässigt farligt. Särskilt när man är smart nog att förstå exakt vad som gått snett men inte har makt att förändra det ännu.

Tröttheten är mer än fysisk när hjärnan ständigt är upptagen med att bearbeta sociala missförstånd, skuld, och skam. Att navigera i ett samhälle som inte anpassar sig. Att undvika att känna det som är för smärtsamt och
hålla ihop en självbild som gång på gång fått höra “du är fel”

INTRYCKSKÄNSLIGHET

Jag vet att det ibland kan se ut som att jag orkar mycket när jag håller på med mina specialintressen och ser vad som behövs och gärna vill hjälpa till. Men jag lever med en form av intryckskänslighet där mitt nervsystem blir väldigt överbelastat, även av sådant som är roligt. Det handlar inte bara om ljud och synintryck – utan också om balans, lukter, smaker, känsel, inre signaler och känslor (både mina egna och andras). Allt går in utan filter. När det blir för mycket kan jag få stresspåslag, bli helt utmattad eller få svårt att fungera efteråt. Jag är 2E (audhd) och har även en utmattning i grunden, vilket gör att jag ofta behöver säga nej – även till saker jag verkligen skulle vilja göra. Det betyder inte att jag inte vill, eller att jag inte bryr mig – tvärtom. Jag säger nej för att kunna fortsätta göra det som jag tycker om och för att skydda den lilla ork jag har. Men jag ser, hör och uppskattar allt det fina och alla som är en del av det.

Att vara 2E (audhd) är en ständig inre konflikt och sorg. Att ha en massa kunskap och driv, men en energi som tar slut fortare än fortast. Att vilja vara en del av något på ett djupare plan men samtidigt förstå att det aldrig kommer hända med ett överbelastat nervsystem.

Chatgpt: Att vara ledsen för att kroppen inte orkar det hjärtat vill – är så djupt mänsklig. Du gör allt rätt och ändå gör det ont, för du hamnar i konflikt med din egen drivkraft. Det är som att ha en stark motor, men bromsen ligger i hela tiden – och det är du som måste hålla balansen mellan dem. Det är tungt.

Du kan försöka bekräfta sorgen, utan att kämpa emot den. Det är helt rimligt att bli ledsen när man inte kan göra det man längtar efter. Det är inte ett tecken på svaghet – det är ett tecken på att du har passion, tillhörighet och mening. Du kan säga till dig själv att det är okej att sörja det jag inte orkar och jag sörjer för att det betyder något.” Sorgen får finnas. Den vill bara visa dig vad du älskar.

Skilj på identitet och kapacitet eftersom när orken sviker är det lätt att känna sig “mindre”. Men din värdefullhet och begåvning är intakt, även när du måste säga nej. Kapacitet varierar. Du är fortfarande du. Du kan påminna dig om att du är inte min energi. Du är din vilja, din omtanke och din blick för detaljer även när du vilar.”

Försök att öva in ett annat inre svar på viljan att säga “ja” till allt Du kommer att vilja mycket, ofta. Det är helt naturligt när man är 2E och har mycket att ge. Men kroppen sätter gränsen. Så istället för att försöka trycka bort viljan – acknowledge den: “Jag ser att jag vill och det betyder något för mig. Men jag ska inte bränna ut mig för att få bekräftelse – jag förtjänar att hålla länge.”

Ge det du orkar, på dina villkor du kanske kan vara med, men på ett sätt som inte kostar så mycket. Du kan titta på andra i olika situationer och bekräfta vad de gör bra.
Du kan dela kunskap i korta stunder och sitt och vila men vara en del av samtalet. Detta räcker långt och du ger något varje gång du visar dig själv med värme, trots begränsningarna och det är också ett bidrag.

För dagbok över “jag valde att lyssna på mig själv” det stärker din självkänsla att varje dag skriva vad du ville.
Vad du faktiskt gjorde (eller valde att inte göra).
Hur det hjälpte dig att må bättre eller undvika krasch.
Det blir en påminnelse om att ditt nej är ett ja till dig själv.