Att behandla ADHD som en somatisk sjukdom såsom det ofta görs av psykiatrin leder till att alla kan lägga ifrån sig ansvaret för att bemöta dessa individer utifrån deras unika behov! Alla med en viss diagnos ”behandlas” idag med ett standardupplägg! Som om individen är detsamma som sin diagnos! 

Vuxenvärlden nöjer sig med förklaringen att barnets problem är psykiatriskt och därmed endast kan anpassas för! Det finns här ingen utvecklingspotential! Medan resten av kamraterna utbildas och tränas inför framtida utmaningar, hamnar dessa barn utanför sammanhanget och får sällan öva på de färdigheter de behöver för att möta framtida utmaningar. Idag ställer skolan samma krav på dessa barn som man ställer på alla barn (exklusive de med IF) och när det inte funkar så vill man justera medicin eller hantera symptomen istället för problemet! Som skolpsykolog får jag ofta frågan ”hur hanterar vi barn i affekt” än ”hur möter vi barn med avvikande behov”? 

När dessa barn sedan misslyckas och de vuxna provat alla standardupplägg så känner föräldrar ändå som att det underförstått är de som misslyckats. För barnet har ju fått behandling och anpassning för sin problematik och borde ha mått bättre vid det här laget!

Att se på dessa barn som en variation med unika egenskaper skapar handlingsutrymme! Alla människor är inte skapade lika och vi kan inte bemöta alla med samma typ av krav och stöd! 

Som det är idag så behandlar vi dessa barn som något som är sönder och som måste hanteras. Alltjämt ökar kraven på informationsbearbetning och flexibilitet i en värld med snabb teknisk förändring och komplexa konflikter. Tempot slår ut de som inte hänger med i svängarna och vi lägger skulden hos individen och deras psykiatriska dysfunktion.

Det här är några av de skadliga konsekvenserna av individperspektivet: Det patologiserar – som om svårigheterna alltid är en följd av diagnosen, inte av ett orimligt samhällstempo, kognitivt överflöd eller dåligt bemötande. Det osynliggör omgivningsfaktorer som sensorisk överbelastning, bristande förståelse i skola, arbetsliv och vård. Det hindrar strukturell förändring – eftersom fokus hamnar på behandling och anpassning på mikronivå, inte på normförskjutning eller samhällsreform.

Vad som behövs i stället är en gruppnivåstrategi med utbildning i NPF och neurodiversitet. I skolan, vården, arbetslivet, myndigheter. Med en djup förståelse för exekutiv funktion, masking, RSD, och kognitiv trötthet. Det behövs bättre arbetsmiljöer både i skolan och i arbetslivet med färre intryck och mer struktur,
sensorisk tillgänglighet som standard.

Samhället behöver sluta bedöma funktionsförmåga utifrån neurotypiska ideal och ersätta AFU och andra standardutredningar med neurokompetenta team. Det behövs studieformer som är felxibla och som går att anpassa efter individen. Det behövs mer stöd och förståelse på gymnasiet och i övergången till arbetslivet. Tydligare regler för CSN så att neurodivergenta personer inte riskerar att förlora sitt bidrag på grund av utmattning. Även Försäkringskassan behöver utbildning för att kunna bemöta adhd:are och autister med rätt stöd för att inte göra oss sjukare. Vi behöver stöd på individnivå för att fungera. Med audhd är det ännu svårare att få vardagen att gå ihop eftersom det både finns behov av stimulans (ADHD) och behov av förutsägbarhet (autism). Det gör att vi ofta blir feltolkade som ambivalent, överdriven eller svårbehandlad, vilket i sin tur leder till sämre stöd och felbedömningar.

Audhd:are med hög inre stress men med låg yttre störning har systematiskt missats. Maskering, anpassning och tyst lidande har tolkats som normalitet tills de kraschar. Det här bidrar till att systemet har väldigt dålig koll på hur Audhd faktiskt ser ut i verkligheten eftersom det som syns oftare är den traditionella pojkvarianten av ADHD och/eller autism.

Psykiatri, socialförsäkring, skola, alla system bygger på gamla strukturer, regler och tankemodeller. Nya rön tar åratal att nå ut, först ska det forskas, sedan publiceras, sedan tas upp i utbildningar, sedan implementeras och ofta är det de som lever med det själva som ligger längst fram i kunskapen och inte systemen.

Förenklade bedömningar och korta möten, allt bygger på effektivitet. Att förstå en person med komplexa behov tar tid och lyhördhet. Det finns inte alltid lönsamhet i det varken för vården, arbetsgivare eller FK. Resultat blir att du förväntas anpassa dig till ett system som aldrig var byggt för dig. Men det finns också rörelse framåt. Det är brukare, anhöriga och engagerade forskare som driver förändringen underifrån. Den frustrationen, ilska som många känner är också bränsle i en växande motrörelse. Samhället lägger alltför ofta problemet i individens knä trots att det är systemet som brister. Många undrar hur ska vi få neurodivergenta personer att fungera bättre? När frågan istället borde vara, hur ska vi förändra samhället så att fler faktiskt kan få fungera?”