Neuroaffirmativt språk är ett sätt att använda språk som bekräftar och respekterar neurodiversitet, alltså variationen i hur maänniskor tänker, känner och upplever världen. Det utgår från en förståelse för att neurologiska skillnader – som autism, adhd, dyslexi och andra kognitiva variationer – är en naturlig och värdefull del av mänsklig mångfald, snarare än avvikelser som måste fixas.

Grundprinciper för neuroaffirmativt språk är respekt för identitet och självdefinition. Använda den terminologi som en person själv föredrar, t.ex. autistisk person istället för person med autism om det är individens preferenser. Undvika stigmatiserande eller patologiskerande språk t.ex. att kalla autism för en sjukdom eller en störning. Betoning på styrkor och variation. Erkänna de styrkor och unika perspektiv som följer med olika neurotyper, snarare än att bara fokusera på utmaningar eller svårigheter. Neutral och icke-domande ton. Undvika värdeladdade ord som normal som antyder att andra är onormala eller högt/lågt fungerande som kan förenkla eller förminska en persons upplevelse. Miljön, istället för att beskriva en persons beteende som problematiskt kan man prata om hur miljön eller situationen påverkar individens möjligheter att trivas, delta och fungera.

Exmpel på neuroaffirmativt språk är: Istället för hen lider av autism så kan man säga hen är autistisk och har unika sätt att tänka och känna. Personer med adhd kan ha olika behov och styrkor som miljön behöver anpassas för. Istället för normal utveckling jämfört med försenad utveckling kan man säga Olika sätt att utvecklas och lära sig.

Syftet med neuroaffirmativt språk är en del av en större rörelse för neurodiversitet, där målet är att skapa ett inkluderande samhälle som erkänner och värdesätter olikheter. Genom att använda ett språk som lyfter fram respekt och värde minskar man stigma och ökar förståelsen för olika sätt att vara människa.