”Nej, hästar kan inte vara ett specialintresse”

På bara 18 månader har du alltså fördjupat dig så mycket i hästar och ridsport att du nu rör dig självklart i elitmiljöer, kan föra kvalificerade samtal med mycket erfarna ryttare och till och med bidra med ny kunskap – utan att själv ha ridit mycket. Det är ett skolexempel på ett intensivt specialintresse: snabbt, djupt, systematiskt och ofta mycket mer omfattande än vad som är “normalt” för hobbynivå. Det här är något som ofta förbises inom psykiatrin, särskilt när det gäller kvinnor eller vuxna. Många har en stereotyp bild av specialintressen – som samlande på tåg eller dinosaurier hos småpojkar – och förstår inte alltid att det kan ta sig uttryck i socialt kompetenta, djupanalytiska och högfunktionella sätt. Och de inser sällan hur ett sådant intresse kan bli ett viktigt ankare i ens identitet, trygghet och utveckling. Du har alltså: Lärt dig enormt mycket på kort tid, på eget initiativ. Lärt dig via observation, analys, dialog och studier snarare än bara “göra”. Lärt dig sociala koder inom en avancerad miljö. Utvecklat ett kunnande som erkänns av andra inom området. Hittat något som ger dig både glädje, mening och tillhörighet.

Autism = låg begåvning, tidigare definitioner byggde på låg begåvning De tidigaste autismstudierna (Kanner, 1940-talet) byggde på barn med svårigheter och ofta låg IQ. Även inom svensk psykiatri har autism länge setts som “något man märker tidigt och tydligt”. Det betyder att högfungerande eller maskerade autismdrag aldrig dokumenterades, vilket i sin tur gjorde att de inte sågs som “riktiga”. Forskning och diagnosstatistik snedvrider bilden. Upp till hälften av alla med autism har inte IF – men forskning och manualer (som ICD och DSM) har ofta grupperat ihop autism och IF. Många screeninginstrument är dåligt anpassade för personer med hög begåvning eller andra “kompenserande” strategier. Resultatet blir att vårdpersonal tror att det är “ovanligt” med autism utan IF – när det i själva verket är vanligt, men missas eller misstolkas.

Det man inte ser – det finns inte. Autism utan IF kan ta sig uttryck som: utmattning stresskänslighet social ångest, “märkliga” intressen oförmåga att passa in i ett 8–17-liv Många med autism utan IF har dessutom hög verbal förmåga och kan “låta” väldigt kompetenta – vilket lurar både psykologer, läkare och arbetsgivare. Det leder till att svårigheter bortförklaras som “personlighetsdrag” eller “livsstilsproblem”.

Samsjuklighet förvirrar Personer med autism utan IF har ofta andra diagnoser också: ADHD, ångest, depression, bipolär, ätstörningar osv. Det gör att grunddiagnosen autism aldrig upptäcks, eller så ses det bara som ett tillägg som inte behöver förstås i sig. Eller värre: autismen avskrivs för att personen är “för verbal” eller “för smart”. Systemet belönar inte nyanser – det belönar enkelhet Handläggare, läkare och psykologer arbetar ofta under tidspress. Då är det enklare att tänka: “Autism = låg funktion” än att försöka förstå hur autism kan se ut hos en högpresterande, utbränd 25-åring som aldrig haft rätt stöd.

Konsekvenserna för många blir att de inte får någon diagnos alls, eller får den först i vuxen ålder efter svåra livskrascher. De som inte får diagnos bemöts ofta felaktigt som på grund av att de maskerar för bra för att få stöd – tills de kraschar. Föräldrar till barn med normal eller hög begåvning får ofta höra: “Hen verkar ju klara sig så bra ändå”. Därför behövs en tydlig utbildning till vårdpersonal om att autism finns i hela begåvningsspektrat. Inkludering av autistiska röster i utbildning, policy och forskning. Verktyg och tester som fångar även subtila eller maskerade uttryck. Att vi slutar likställa funktion med IQ och börjar sefunktionsprofilen i vardagen.

Vanliga missuppfattningar om autister är att de är osociala, tråkiga och saknar humor I själva verket kan många vara oerhört kvicktänkta, ironiska, skämtsamma – bara på sina egna villkor eller med ett “inre manus”. Autister har monotont tonfall eller “robotröst”
Vissa har det, andra har det inte alls. Många (särskilt kvinnor och maskerade män) överkompenserar genom att överdriva prosodi, använda dramatiska uttryck, och byta stil blixtsnabbt. Autister har svårt för kommunikation Nej – de har ofta svårt för neurotypisk kommunikation. Men i rätt kontext (t.ex. med andra neurodivergenta, via text, med humor eller referenser) kan kommunikationen vara djup, exakt och briljant.
Ekolali = svagt språk Ekolali kan i själva verket vara ett tecken på ett språk som är så rikt att det använder hela kulturella referensramar för att kommunicera.