Tänk att vi kämpat med skola på gymnasienivå i drygt tre år nu. Vi har testat ALLT känns det som. Massor av möten som inte bidragit till något. Det är skolor som inte har kunskap och/eller resurser för att använda den. För få lärare för att kunna ge det stöd som behövs. Lärare med egen ohälsa som inte orkar. Lärare som tror att NPF och intelligens hänger ihop. Lärare som tror sig veta vad som tröttar ut eleven och pekar på saker utanför skolan och lärmiljön.

Vi är helt slut här hemma, vi orkar inte fler möten som inte leder till något. Vi har lärt oss att det är helt meningslöst att försöka ställa krav och/eller be om anpassningar, det leder oftast bara till ett ”vi och dem” och sämre bemötande. Eftersom det är skolans resurser som styr så skulle vi behöva få förslag på vad skolan kan göra så vi i lugn och ro kan prata igenom vad som kan passa. Men som nämnts i texten så tror vi på insatser på gruppnivå.

Efter långa diskussioner med tonåringarna igår så kom vi fram till att det är just detta som tar mest energi i vardagen att försöka passa in i ett samhälle där det i stort sätt är helt omöjligt att göra det och speciellt inom skolan. 19-åringen säger att det är extrajobbet som håller 16-åringen över ytan och inte mår sämre. Det är där han får lyckas och där kan han vara sig själv.

Det saknas kunskap i samhället att bemöta individen utifrån den enskildes behov och ofta letas det fel hos individen istället för på samhällsnivå. Vilket inte leder till någon större framgång eftersom bara 50% av gymnasieeleverna med NPF går ut med gymnasieexamen och nedan kan ni se siffror som kom från Attention nyligen om att ca 50% av alla vuxna med NPF är sjukskrivna.

Det behövs alltså insatser på gruppnivå och samhällsnivå, speciellt inom skolan eftersom inget barn eller ungdom vill sticka ut och framstå som annorlunda. Att vara annorlunda är inte accepterat och det tar mycket energi.

På gruppnivå behöver skolor arbeta med studieteknik för oavsett hur idividens hjärna fungerar behöver idividen hitta sitt sätt att studera på. Alla behöver påminnas om att det finns hjälpmedel. Eftersom det kan finnas odiagnostiserade elever med NPF så kan även de behöva använda inlästa läromedel. Lotta Borg Skoglund som är en av de främsta psykiatrikerna i Sverige har i någon podd berättat att när hon gick i skolan gick hon runt och läste samtidigt. Nu lyssnar hon på forskningsrapporter när hon cyklar till jobbet.

På Engelberktskolan i Borås tester de att låta (kommer inte ihåg vilka årskurser) börja klockan 9 varje dag.

Att arbeta med tydlighet gynnar alla. Bildstöd avlastar alla hjärnor.

Acceptans för olikheter gynnar också alla. Vilka stereotypa uppfattningar finns i lärmiljön? En NPFare känner ofta av allt sådant. Hur arbetar skolan med aktiva åtgärder? Engageras eleverna? Att göra rum i rummen för att minska intryck. Energisparande insatser på gruppnivå. Vara kreativa testa – utvärdera – och testa igen….

Så bra skrivet av Maria Bühler som alltid. Speciellt att skoltröttheten inte behöver vara kopplad till närvaron utan till krav och skam att man inte lyckats nå upp till det som förväntas av en.